Då, för 5 månader sedan, då jag köpte Buza eftersom längtan efter att träna hund var så stor, trodde jag inte riktigt att det skulle bli såhär.

Den första månaden var ju rolig, annorlunda med en anna hundras,

Sedan bröt helvetet loss.

Ständiga konflikter, tråkiga träningar som inte lyckades, frustrerad matte, förvirrad hund, jag slet och jag slet mit hår, hur i hela friden ska man gå till väga för att få ordning på en sån här hund?

Värre och värre blev det, jag började tro på vad jag tidigare tyckt om mej själv, jag är ingen vallhunds människa, Buza kommer aldrig att bli en hund man kan tävla med, hon kommer att bli en sällskapshund som får gå här och skrota.

Ju mer jag kämpade ju mer hjärndöd verkade hundfan, folk runt omkring kom med åsikter om att jag pressade min unghund, jag tränade för mkt mm, mm

Ännu mer tvivel på mej själv, åter igen är jag oerhört tacksam för dessa underbara tävlingsmänniskor det finns runt om i landet som stöttat och kommit med tips.

Framförallt trott på det jag gjort med min hund, det är ju trots allt inte min första hund jag tränat och

känns det rätt så är det rätt menar de   

Värsta hunden på valpkursen var hon kändes det som, andra hundar kunde sitta kvar, de kom när deras matte/husse kallade -inte mitt monster till hund i alla fall.....

Så många timmar, så mycket tid, så mycket grubblande och tänkande....

Och här är vi nu-

Den där hårbollen är en riktigt trevlig filur, inga tveksamheter vad som gäller när kopplet knäpps av från selen - man tittar upp och frågar om det är ok att springa iväg,

När jag kommer hem efter jobb, möts jag av en hund som inte kan kontrollera sina känslor, hon pussas, hon bits hon "bölar" av glädje, jäkligt najs måste jag säga, har aldrig haft en hund som visar sån enorm okontrollerad glädje.

Tar jag på mej träningsjackan, är HON först vid dörren, glittrande ögon, förväntansfullt kroppspråk

- träning är allvarliga grejor....

När vi tränar lägger hon all sin energi på att försöka göra rätt,

blir det missförstånd då drar hon oftast-

inte repor på planen som innan utan alltid till rutan om den är uppställd- för "kärringen" brukar ju jubla och se glad och nöjd  ut när hon springer in där - ett säkert kort liksom.

Momenten börjar komma mer och mer, vi är absolut inte klara med något moment men vi börjar se en början på momentfärdighet   

Sitt kvar- jodå, nästan 9 månader gammal, då börjar hon kunna det oxå.

Idag fick hon hämta en apport som hon varit med och lagt ut för första gången, en matskål bakom mej som står tråkig i tävlings pos.

Tycker hon fixar det hela riktigt väl.

   Givetvis tränades rutan oxå!!

Duktig Buza trots en Foppa som gärna ville vara med och störa.

Tänk om jag hade gett upp då,när hon var så jäkla jobbig.

Så mycket roligt vi hade missat.

Min duktiga Buza och jag.