Bestämmer mig för att ta ett träningspass i parken under eftermiddgen.

Väl framme läggs hundarna ned, sätts fast i kroken, rutan sätts upp, jag sätter på alarmet på mobilen, 10 minuter ska Buza tränas.

Har pratat lite med Heidi ang träningstid med "B", ja sa att jag brukar nog träna 10 - 15 minuter åt gången.

Jag ska pröva köta 10 minuter men mer intensivt.

Jag kopplar loss "B" som går in i rutan, ställer sig och tittar på mig och "säger" kommer du eller....

Givervis blir belöningen stor och leken vild.

går ut ur rutan, passiv,

kallar på hunden, säger "ska vi till rutan" precis som vid förra träningstillfället ser jag att hon har en stor förväntan på att ngt ska hända , hon vet att det kommer att ske nåt roligt men hon vet inte riktigt vart.

Samma sak en gång till, är glad över att hon skaffat sig en förväntan.

Känner mig störd av telefonen som liger i min ficka och räknar ner minuterna vi har på oss att träna, tror att de går mycket fortare än vad de gör...

Tar fram klossen, och samtidigt kommer det 2 tjejer gåendes över gräset mot oss, med sin sparkcyckel, jag ignorerar dem, Buza gör likadant tills de bestämmer sig för att de ska klappa Buza, de ställer sig väldigt väldigt nära, kanske en meter ifrån klossen, vinglar med sparkcyckeln gång på gång, jag känner mig störd, jag känner att de vill ha kontakt, jag vill inte avbryta det jag håller på med, Buza blir störd hon med, både på grund av tjejerna och säkert att jag på något vis visar att jag är störd, jag kan be tjejerna att backa undan något men väljer att låta bli, vår träningsmiljö kommer aldrig att bli störningsfri, lika bra att testa hur långt vi kan gå, vi kämpar båda två, jag & Buza, vi utför övnigen men det hade ju så klart gått bättre utan störning, men vetskapen om att det finns tillfällen då Buza verkligen försöker utföra sin uppgift, och detta tillfälle är här och nu så är jag väldigt nöjd över hur vi löste det hela tillsammans, hon valde att samarbeta trots det fanns annat som hon ville kontrollera.  

Flickorna frågar om de får klappa Buza, jag svarar nej eftersom vi tränar men de får gärna klappa den andra hunden, vill inte bli avbruten mer i träningen.

Sista övningen vi gör är metallapporteringen,

Det stör mig något att jag inte vet hur jag ska agera/belöna henne vid vissa situationer, de andra hundarjag haft har inte tyckt att metallen är något vidare, visst de har tagit dem men så mycket bättre än något annat har den inte varit.

I vanlig ordning börjar vi att kampa med "tutleksaken" när hon släpper/tappar greppet sticker jag in metallen och springer och tutar med leksaken, Busa springer glatt efter, kastar leksaken för att vi ska återuppta vår lek, jag menar att hon ska släppa metallen och byta till leksaken- det är här som jag blir störd, hon springer till leksaken men inte fassen byter hon, för varför skulle hon byta sin fina blanka silvriga fina sak mot en luden leksak, hon väljer att behålla apporten, detta vill jag såklart belöna på nåt vis, har inte kommit fram till nåt - förrän på kvällspromenaden idag, då slår det mig plötsligt hur jag borde göra- det blir så självklart, nästa gång finns det ingen tvekan över hur jag ska göra.

Efter denna övning ringer alarmet, jag känner mej nöjd, inser att jag nog inte brukar träna längre än såhär.

Foppa får oxå 10 min.

Vi kör htm/freestyle rörelser, jag märker att Foppa tycker detta är mkt roligare än de lydnadsmoment han tränat på i 10 år.

Vi tränar på våra benlyft, rörelser åt sidan, vilket jag har väldigt svårt för, jag kan inte hålla rätt pos. samt att jag måste hålla klicker och godis i rätt hand, för hur roligt tycker Foppa att det är att följa en hand som håller i en klicker!?

Backa med hunden på höger sida, det är mest jag som tycker det är svårt, märker att jag på ngt vis för ut honom från mig, ordförståelse har han, det är bara hans matte som ska hålla rätt på sin kropp.

Även om vi aldrig kommer att tävla mer så är det roligt att försöka dig på detta,

och ska det vara så ska det vara rätt utfört lydnadsnörd som man är....